Sällsynta jordartsmetaller är en grupp grundämnen som trots namnet inte är särskilt ovanliga i jordskorpan, men de förekommer sällan i koncentrerade förekomster som är lönsamma att bryta. De har blivit strategiskt viktiga för omställningen till förnybar energi, elektrifierad transport och modern elektronik.
Vanliga metaller och användning
Några av de mest omtalade är neodym, praseodym, dysprosium, terbium, lantan och cerium. De används bland annat i:
- Permanentmagneter i vindkraftverk, elmotorer och elbilar.
- Batterier och laddningssystem.
- Elektronik som skärmar, kretskort och lampor.
- Katalysatorer och industriella processer.
Miljö- och samhällspåverkan
Utvinningen är ofta resurskrävande och kan ge stora miljökonsekvenser:
- Förorenat vatten: Brytningen kan läcka tungmetaller, radionuklider och kemikalier till grundvatten och vattendrag.
- Radioaktivt avfall: Många fyndigheter innehåller torium och uran, vilket ger radioaktiva restprodukter som måste hanteras säkert under lång tid.
- Stora markarealer: Brytning och avfallshantering kan förstöra ekosystem och jordbruksmark.
- Mänskliga rättigheter: I vissa regioner har gruvdriften kopplats till dåliga arbetsvillkor och tvångsarbete.
- Koncentration: En stor del av bearbetningen sker i ett fåtal länder, vilket skapar geopolitiska sårbarheter.
Hållbarhetsperspektiv
Det är politiska beslut som avgör var och hur sällsynta jordartsmetaller bryts. Samtidigt finns det mycket stora mängder av dessa metaller i avfallet från gruvbrytningen i Kiruna – en resurs som i dag inte tas tillvara i någon större utsträckning.
Behovet av sällsynta jordartsmetaller ökar i takt med klimatomställningen, men det går att minska belastningen:
- Substitution: Forskning pågår för att ersätta sällsynta metaller med vanligare material, till exempel i magneter.
- Ansvarsfull produktion: Certifieringar och striktare miljöregler kan minska skadorna från gruvdrift.